Category Archives: Okategoriserade

I väntan på Balladen om Bosse Brännjack. del II av flera.

Publicerat den av

..så får ni någonting helt annat. Haha! Dock, del II av flera kommer, var så säkra. Brännjack är en sådan rutten personlighet -skapad av ogynnsamma förhållanden delvis bortom hans egna kontroll- att hans fortsatta levnadsöde vore orättvist att inte låta hemsöka er vardag. Eller helgkväll. Men nu får ni för tillfället en reflektion över det som var, det som blev och om vad som borde ha varit. Eller borde det? Ingen vet.

Det är kanske som en gammal kärlek. Det där som inte var bra, det där som var nödvändigt att terminera men som ..i efterhand och i saknad går att rekonstruera till något som var möjligt att göra vackert. Något som hade kunnat räddas. Som ett Guns n Roses efter alldeles för mycket pengar, flintskallighet och hybris. Som ett Oasis utan den jävla ”Be here now” -skivan 1997. Hur fan kunde de, förresten? Om Elvis och Hendrix inte gjort slut på sig själva? Avicii, för att ta ett nutida exempel. Om Elvis hade skitit i hela staben av dollarhoror och bara gjort det han älskade, alltså rock n roll, hade han suttit in i den moderna tiden och liksom bara gjort sin grej? Suttit på en stol på scenen och -pro bono- spelat röven av Sweden Rock? Ingen vet. Men han borde ha fått göra det.

Varför inte? Elvis hade varit runt 83 år gammal idag. För cirka tio år sedan träffade jag -vi- bluesmusikern T Model Ford som per omedelbart började ragga på min nuvarande fru. Mr Ford var född tolv jävla år före Elvis, Ford nu avliden sedan några år, men ändå. Han var, för att uttrycka det milt, rätt taggad där och då. Bluesade röven av oss alla som var där och egentligen väntade på någon annan. Det borde kanske inte varit så, men det var så det blev.

Axl Rose dyker upp som sångare i AC/DC ungefär tusen år efter att Roses dog och gör ett -sångmässigt- bättre jobb i stora delar än vad orginalsångare nummer två Brian Johnson gjort på många år. Hade någon sagt det 1999-2005-2010 hade ingen trott det. Men det var så det blev.

Som att snubbla på fjärrkontrollen, tokspola framåt till något man ännu inte borde se, av misstag. Få panik. Tokspola bakåt och få än mer panik av att spolat tillbaka för långt för den här skiten vill man ju inte se igen av den halvdassiga film som är livet och sen tokspola framåt igen för att lyckas slå stopp lite för långt fram än vad som var tänkt men det är ändå ok för nu har man nog lite koll på handlingen och det var ändå lite halvsåsigt där man var, var det inte? Alla väntar på en bättre tid än nuet.

Det är så klart förmätet att jämföra sig med vare sig Elvis, Axl Rose eller ens en obskyr bluesartist som T Model Ford. Men ändå? Vad kunde varit, vad kunde blivit? Man vet inte. Man håller på. Ibland snabbspolar man, ibland backar man. Och ingen har väl någonsin lyckats trycka på stop/pause i exakt rätt läge? Ford sägs ha börjat spela gitarr när han var i fyrtioårsåldern, för övrigt.

Och där man trycker på play, det är där man startar igen. Och sen tar man det därifrån medan man vårdar sina ärr och putsar sina medaljer, om man nu hade några. Det är, något vagt uttryckt, livet.

Kategori: Okategoriserade

En kärlek och en mindre sorg

Publicerat den av

Den där enda enskilda tonen -nästan falsk? – som kanske inte ens borde ha varit där. Eller den där textraden, betoningen eller varför inte frånvaron av några toner som normalt skulle varit där. Små saker som kan förvandla en viss låt eller en viss inspelning från något högst kommunalt till något helt annat. Något stort. Något apart. Man får lyssna noga förstås, man får leta, lyssna. Engagera sig. Ett på något vis kanske krävande arbete men belöningen, frukterna av arbetet, hey; det kan rädda liv. För vissa av oss.

De flesta människor har någon sorts känsla för uppskattning av musik. Musik som skval i bakgrunden när inget skrämmer mer än tystnaden. Som fond till dans, för dem som nu håller på med sånt. Som politiskt uttrycksmedel, luftgitarrsbränsle, ångestförstärkning eller som motivering till tribal-tatueringar och trekvartsbyxor. En del har en rent matematisk, mekanisk approach till musik ”kolla den smarta tersen-till-kvinten-tonartsförändringen- etc etc. Ja, jag kollar på er, Pink Floyd-musiker. En flicka jag kände var helt överexalterad (en sinnesstämning hon i övrigt inte var överdrivet familjär med) över en större artists spelning på en stor arena, en spelning flickan i fråga hade biljett till. Inte för att hon var något fan, hen hade svårt att ens nämna en låt hen uppskattade, men själva EVENTET! Femtiotusen pers och en superkändis. Det var viktigt. Eventet. Vi har alla någon sorts känsla för uppskattning av musik.

Själv begriper jag inte det senare exemplet alls, men det spelar ingen roll. Jag är i den andra änden av skalan, vi som börjar googla var man kan köpa en vit hatt efter att ha hört Webb Wilders liveversion av ”The devil’s right hand” (från skivan ”It came from Nashville”, finns på Spotify). Inte för att den har någon sorts akademisk verkshöjd utan för att, well, den sammanhållna bilden gör den awesome. För mig. Men så är jag en INFP-personlighet och du är högst sannolikt inte det men ligg för guds skull inte sömnlös över det.

I alla fall. Jag är en av dem som förhåller mig till det första stycket av den här texten med största hängivenhet. Min smak är simpel -om man frågar omgivningen- jag har alltid varit mer …apart. Och jag har prövat mig fram; synth-hip hop-blues-rock-hårdrock-punkrock–synth-EBM-electroclash-rock-alt/outlaw/americana/country. Jag skojar inte. I’ve been everywhere, man. För att citera Johnny Cash.

Jag älskar verkligen musik. Eller ja, jag älskar den musik jag älskar och den älskar jag något alldeles oerhört. Enklare uttryckt; det är det viktigaste jag har efter min familj och betalda räkningar.

Förra hösten lajade jag runt med temat ”knegarfredag” vilket bestod av utvald musikvideo från Youtube och ganska mycket nonsenstext runt omkring. Being me, återigen. Det var inte överdrivet mycket feedback online på den övningen, men IRL fick jag höra att det ”var kul” eller ”riktigt bra”. Man kan undra om det hade gjort ont att skohorna in den kommentaren online bland ”vad är det här för skit” -kommentarerna. Ok, det fanns, men inte lika ofta som IRL. Nu kan man ju inte fälla en dom baserad på Facebook, Facebook being Facebook etc. Men, min poäng är denna; jag ser att de flesta som har ett engagemang i de subjektiva konsterna oftast håller igen. Vare sig man sjunger, spelar, ritar, målar eller vad man nu gör så håller man tillbaka. Om man ens delar med sig av vad man håller på med eller gillar. Det är så klart valfritt att dela det man pysslar med men jag ser er, ni som -nästan- eller by proxy delar med er av era talanger.

Världen är full av energitjuvar som inte missar en chans att kalla dig för ”lägereldsgitarrist”, påstå att ”det där klarar du aldrig” eller rent allmänt försöka plocka ner dig för att du sjunger falskt, skriver långrandiga texter eller vad det nu må vara.

Fuck ’em all. Spela högt, rita stort och sjung falskt. Vi har femtio vuxna år på den här planeten som bäst. Jag har en källare halvfull av gitarrer jag inte kan spela på men jag tänker spela på dem ändå och jag tycker att du också ska spela på vad du nu har.

I’m on my way to Little Rock

Kategori: Okategoriserade