Monthly Archives: juli 2018

Balladen om Bosse Brännjack. Del II

Publicerat den av

Transformationen till Bosse Brännjack hade skett närapå omedelbart efter faderns bortgång och den något senare funna vetskapen om det aborterade barnet -säkert en son, dessutom- som Camilla lät meddela via sms från sin förmodat hemliga exil men som Bo-Göran gissade var hos Camillas frånskilda men ändå biologiska mammas hyreslägenhet i utkanten av Åmål. Hur det än var med exilen i just Åmål så var det ett faktum att Bo-Göran innan han förvandlades till Bosse Brännjack kallades för Bosse Trälim. Bosse som en omskrivning av Bo, det begrep alla, Trälim som ett arv från den historia som handlade om att elvaårige Bosse hade provat just trälim innan han förstod hur ”sniffa lim” hängde ihop och därmed gjort sig till åtlöje hos de mer hårdföra grabbarna i skolan. Nåväl, lille Bo hade efter den fadäsen börjat sniffa potent, lösningsmedelsbaserat lim i tolvårsåldern av flera förnuftiga skäl; för att det gjorde ont när pappa Marlon som ville vara Elvis slog honom för att det var brist på Cadillacs och det mesta av allt annat som behövdes i pappa Marlons liv. För att det gjorde ont att ha en mamma som satt på hotell gökbo. För att det gjorde ont när de mer hårdföra grabbarna i skolan spöade honom i rent förebyggande syfte för att hans mamma var galen, det kunde ju smitta, annars. Bäst att slå en eventuellt gryende galenskap ur grabben. Pappa Marlon var för övrigt inne på samma spår emellanåt när elefantölen gjort sitt och Brynäs förlorat i hockey.

Påsjävel! Brännjack hade nu stampat ner påsen i det grunda novemberschakt i gräsmattan han och hans bristande entusiasm och trötta blodpump orkat åstadkomma. Sedan hade han återfyllt med den stelfrusna lera han nyss grävt upp och sedan ställt sig och hoppat på hela härligheten och nu stack det likt förbannat upp en satans skinande vit plastögla från knuten han gjort på påsen. Mitt i gräsmattan. Brännjack, som inte visste om han var mer arg än vad han var less på hela skiten lyfte blicken och såg de andra fem-sex skinande, vita plastöglorna från tidigare påsar som han heller inte fått ner ordentligt i backen och bestämde sig för att det fick vara nog med att försöka rätta till kommunens misstag och snarast hög tid för en liten jävel. Eller två. Och – för helvete – kolla om hon med kurvorna på macken, som han med stor flit och nit hade nosat upp på facebook hade postat några nya selfies.

-Rent kärnbränsle för självbefläckelse men det skall ni skita i, tänkte Brännjack utan att rikta sitt uttalande mot någon särskild.

Väl tillbaka i stugvärmen och med lite självförtroende i glaset sitter så Brännjack vid sin väl nötta bakterieodling till laptop men det vill sig inte riktigt. Den lilla jäveln har så här dags fått sällskap av några släktingar och man kan tycka, Brännjack anser, att någon sorts jävla stämning borde infinna sig men nej. Om det är påsjävlarna som stör eller att den lilla slinkan från macken har haft mage att posta en selfie tillsammans med någon typ till pojkvän vet ingen. Inte Brännjack heller. Att slinkans pojkvän ser ut som en sillmjölke är han glasklar över men i övrigt är han aningslös. Men vad som händer är att han börjar leta efter svar på en fråga han inte ens visste att han hade. Åtminstone inte på allvar. Vad är det som väsnas i skogen? Svenska karttjänster på internet med flygfoto och internationella dito med satellitfoto ger samma svar: det finns inga vägar, inga hus. Det finns kort sagt ingenting på minst en mil i den riktning från Brännjacks ungkarlslya med liggande väggpanel och tvåglasfönster där det där jävla ljudet kommer ifrån.

Vad fan? Har de jävla migranterna börjat slå läger mitt i den svenska blåbärsskogen? Är det ryssen? Någon extremgruppering som har överlevnadsläger? Endast fantasin sätter gränser och Brännjack har gott om fantasi så här långt in i tisdagskvällen nu när hans bollplank är den lille jävelns tremännings halvsyrra, alltså bottensatsen i en hårt beskattad helpanna bourbon. Det är något som inte stämmer, och Brännjack behöver luft och en röd prince. Väl utraglad på farstukvisten står han med sin cigarett i den sena timmen och skogen, tallar och granar om vartannat tornar upp sig mot den något ljusare himlen som en mörkt blå tonad silhuett, nästan svart. Men den ser högre ut än vanligt, och nästan som att den lutar mot honom, över honom. Hotfull. En svinkall bris drar genom hans skäggstubb.

-Ren inbillning, muttrar Brännjack. Dålig sprit. Har stått för länge, antagligen.
-Det har man ju hört hur det kan gå då. Snedfyllor och grejer. Hallucinationer. Värsta hippieresan. Man får passa sig, annars sitter man där som en annan bidragstagare och dricker punköl och lyssnar på nationalteatern. Dålig sprit, alltså. Farliga grejer.

Men ljudet. Det jävla ljudet. Ett konstant, lågt brummande som absolut inte lät som dieselmotorer. Nästan hummande, som en transformatorstation. Brännjack tänker spontant på bössan. Bössan, alltså den gamla älgstudsare i kaliber .30-06 som pappa Marlon hade lämnat efter sig. Olaglig redan i faderns ägo och en studsare som unge Bo snabbt gömt undan i samband med faderns frånfälle. Det var fan dags för bössan. Sån här jävla skit kunde inte hålla på i hans skog som rent juridiskt var långt ifrån hans egen. Egen skog eller inte, Brännjack lyckas slå upp den kärvande luckan till kallvinden, ta sig upp för stegen och lyfta på isoleringen mellan den tredje och fjärde takstolen från sydgaveln räknat och få med sig bössan tillbaka ner i stugvärmen utan att ramla ner för stegen, en prestation i sig. Han hittar asken med patroner -jaktammunition – längst in i skafferiet, tjugo bulor av ond, bråd död- och sätter sig i plyschsoffan och känner sig kraftfull. Kraftfull som han brukar känna sig de gånger han sitter i just soffan med bössan och matar in en patron i loppet. En kraft han sällan, för att inte säga nästan aldrig, känt i sitt liv. Kanske undantaget den där enda gången när Camilla, ovetandes om just den saken, lät honom bli av med oskulden och nästan bli pappa på kuppen.

Men nu var det allvar! Något jävelskap försiggick i hans skog och vad det än var så skulle det bli slut med det. Husqvarnan! Bössan. Svenskt, smitt stål från nittonhundrasjuttiotvå, en tid då Palme och Gyllenhammar styrde firman och de enda som fick sälja telefoner var televerket. En tid när man drack bryggkaffet svart och höll käften. Skötte sitt som en redig svensk. Brännjack sitter där med bössan, uppfylld av tanken på folkhemmets försvar och redo att dra ut i örlog för detsamma mot vilka svagsinta samhällsförgiftare det än är som ockuperat hans skog. Tanken på att spriten han köpt två dagar tidigare skulle ha hunnit bli dålig och i och med det ha förgiftat hans sinne är förflugen och med äkta Tennessee Bourbon som intellektets bränsle börjar Brännjack göra sig redo för strid.

-Nu ska de jävla rumänerna få smaka bly, tänkte Brännjack medan han med viss möda och något svajande försöker ta på sig sin stridsmässiga mundering som mest bestod av stulna arbetskläder från det arbete han en gång haft på pappersbruket.

-Nu blir det åka av, skitskallar. Brännjack gick ut i natten. Fem bulor i bössan varav en i loppet. Femton bulor i höger byxficka och morakniven i höger benficka i händelse av närstrid. Han fiskar upp en kvarting renat ur handskfacket i bilen och ger sig aningens vinglande över gräsmattan upp mot skogen. Han fastnar nästan med vänsterfoten i en av de plastöglor som sticker upp ur hans soptipp till gräsmatta men märker det inte i mörkret. I hans inre spelas ”Fortunate Son” av Creedence Clearwater Revival. Högt.

-Bästa soundtracket till en Vietnamfilm någonsin, tänkte Brännjack som med det menade sin favoritfilm ”Full Metal Jacket”.

”It ain’t me, it ain’t me, I ain’t no millionaire’s son, no
It ain’t me, it ain’t me, I ain’t no fortunate one, no”

-Må så vara tänkte Brännjack. Men någon jävel får sätta stopp och nu blir det jag. Dags att sätta ner foten och det börjar med mig. Pappa hade varit stolt.

Just längtan efter faderns stolthet och -från den andra sidan –  berömmande klapp på axeln är dessvärre den bärande tanken i Brännjacks Tennessee Bourbon-influerade resonemang när han ger sig ut drucken i natten för att försvara den svenska hedern och redligheten mot vad det nu är för krafter som gett sig på att fräta på densamma. Att hans handlingar, initierade av denna tanke och önskan kommer att leda till mänsklighetens största bakslag någonsin är han lika lyckligt ovetande om som det faktum att ”Fortunate Son” inte alls ingår i soundtracket till ”Full Metal Jacket”.

Kategori: Bosse Brännjack

I väntan på Balladen om Bosse Brännjack. del II av flera.

Publicerat den av

..så får ni någonting helt annat. Haha! Dock, del II av flera kommer, var så säkra. Brännjack är en sådan rutten personlighet -skapad av ogynnsamma förhållanden delvis bortom hans egna kontroll- att hans fortsatta levnadsöde vore orättvist att inte låta hemsöka er vardag. Eller helgkväll. Men nu får ni för tillfället en reflektion över det som var, det som blev och om vad som borde ha varit. Eller borde det? Ingen vet.

Det är kanske som en gammal kärlek. Det där som inte var bra, det där som var nödvändigt att terminera men som ..i efterhand och i saknad går att rekonstruera till något som var möjligt att göra vackert. Något som hade kunnat räddas. Som ett Guns n Roses efter alldeles för mycket pengar, flintskallighet och hybris. Som ett Oasis utan den jävla ”Be here now” -skivan 1997. Hur fan kunde de, förresten? Om Elvis och Hendrix inte gjort slut på sig själva? Avicii, för att ta ett nutida exempel. Om Elvis hade skitit i hela staben av dollarhoror och bara gjort det han älskade, alltså rock n roll, hade han suttit in i den moderna tiden och liksom bara gjort sin grej? Suttit på en stol på scenen och -pro bono- spelat röven av Sweden Rock? Ingen vet. Men han borde ha fått göra det.

Varför inte? Elvis hade varit runt 83 år gammal idag. För cirka tio år sedan träffade jag -vi- bluesmusikern T Model Ford som per omedelbart började ragga på min nuvarande fru. Mr Ford var född tolv jävla år före Elvis, Ford nu avliden sedan några år, men ändå. Han var, för att uttrycka det milt, rätt taggad där och då. Bluesade röven av oss alla som var där och egentligen väntade på någon annan. Det borde kanske inte varit så, men det var så det blev.

Axl Rose dyker upp som sångare i AC/DC ungefär tusen år efter att Roses dog och gör ett -sångmässigt- bättre jobb i stora delar än vad orginalsångare nummer två Brian Johnson gjort på många år. Hade någon sagt det 1999-2005-2010 hade ingen trott det. Men det var så det blev.

Som att snubbla på fjärrkontrollen, tokspola framåt till något man ännu inte borde se, av misstag. Få panik. Tokspola bakåt och få än mer panik av att spolat tillbaka för långt för den här skiten vill man ju inte se igen av den halvdassiga film som är livet och sen tokspola framåt igen för att lyckas slå stopp lite för långt fram än vad som var tänkt men det är ändå ok för nu har man nog lite koll på handlingen och det var ändå lite halvsåsigt där man var, var det inte? Alla väntar på en bättre tid än nuet.

Det är så klart förmätet att jämföra sig med vare sig Elvis, Axl Rose eller ens en obskyr bluesartist som T Model Ford. Men ändå? Vad kunde varit, vad kunde blivit? Man vet inte. Man håller på. Ibland snabbspolar man, ibland backar man. Och ingen har väl någonsin lyckats trycka på stop/pause i exakt rätt läge? Ford sägs ha börjat spela gitarr när han var i fyrtioårsåldern, för övrigt.

Och där man trycker på play, det är där man startar igen. Och sen tar man det därifrån medan man vårdar sina ärr och putsar sina medaljer, om man nu hade några. Det är, något vagt uttryckt, livet.

Kategori: Okategoriserade