Monthly Archives: juni 2018

Balladen om Bosse Brännjack. Del I

Publicerat den av

Bosse Brännjack hade tre problem i livet. Två som han kände till och ett som han var lyckligt ovetande om. Det första problemet var hans smeknamn -han hette egentligen Berntsson- och det andra, mer akuta problemet, var soppåsen som han försökte gräva ner i trädgården. På baksidan, för säkerhets skull, grannjävlar med sin jävla kikare. Det som hade börjat som frost i den för övrigt vildvuxna gräsmattan hade nu utvecklats till viss tjäle i marken och skyffeln han hade lånat av grannen för ett par år sen var ”ett satans jävla skit till idiotspade”. Kallaste november i mannaminne och givetvis samma november som Brännjack tvingats börja gräva ner soporna på tomten tack vare kommunens ansvarslöshet och den egna finansiella svackan. En finansiell svacka som för övrigt pågått så länge Brännjack kunde minnas.

-Men bara för att man inte är smart behöver man inte vara dum, som farsan alltid brukade säga, tänkte Brännjack medan han stampade på spaden för sjuttioelfte gången med klent resultat.

Alltså var Brännjacks permanentboende i alla relevanta avseenden registrerat som fritidshus -av strikt ekonomiska skäl – och därmed betalade han endast för en fjärdedel av den soptömning han egentligen behövde. Nu hade inte det varit ett problem förrän återvinningsstationen som låg ungefär mittemellan Brännjacks påstådda sommarnöje och systembolaget helt abrupt togs bort. Samma återvinningsstation bredvid landsvägen där Brännjack brukade sänka hastigheten något och hiva ut påsjäveln genom sidorutan och åtminstone någorlunda träffa ungefär den yta som med god vilja kunde räknas som återvinningstation.

-Hur fan kunde de ta bort den, muttrade han i höjd med det sjuttiofjortonde stampandet på spaden som egentligen var en skyffel. Jävla miljömarodörer till kommunbögar, som om att de inte ens vill att man skall kunna göra rätt för sig.
Brännjack flåsade mellan sammanbitna tänder medan han fortsatte betvinga den motsträviga svenska novembermyllan och sin finansiella svacka gestaltad av en fullproppad ICA-påse.

Bosse Brännjack som egentligen hette Bo-Göran Berntsson. Bo-Göran som dopnamn och i och med detta upptagen i en kristen gemenskap han hade glömt och vänt ryggen redan långt innan sin första trimmade Zündapp. Berntsson efter fadern då föräldrarna aldrig gifte sig och i ärlighetens namn hade det varit kort om tid för sådant då Bo-Görans mor i tid räknat avvek familjegemenskapen närmare dopet än den konfirmation som aldrig blev av för unge Bo-Göran. Modern hade enligt familjelegenden -allena meddelad av Bo-Görans far själv- tagit in på hotell sluten psykiatrisk vård för att hitta sig själv. Troligen hade hon hittat sig själv just där inne för såvitt alla -alltså Bo-Görans far – visste så var hon kvar där fortfarande. Tråkigt på så snygga rattar, men vad kan man göra? Fattar du, grabben? Fadern, Marlon Berntsson, hade under hela sitt korta liv förbannat sitt namn. Förnamnet, alltså. Berntsson var ett stolt familjenamn, hade lille Bo fått lära sig även om fadern aldrig lyckats leda stoltheten i bevis, men förnamnet? Marlon? Som en fikus. Det visste ju alla. Nej, förutom att vara den största musikern i hela guds evinnerlighet så hade Elvis varit den största skådespelaren i samma evinnerlighet och detta hade präglat Marlon från morgon till kväll i alla de alldeles för få år Bo-Göran hade tillbringat med sin far, Marlon Berntsson. Det var Elvis som gällde. Om man ändå hade fått namn efter Elvis, grabben. Allt hade varit annorlunda, grabben. Elvis, killen som kunde skjuta en Cadillac. Killen som uppfann rock n roll. Pappa Marlon, svetsare till yrket och när sådant arbete erbjudits även var traktormekaniker på bygden. Marlon, pappan som fram till den dagen han stupade i villagaraget med ansiktet rätt ner i förgasaren på en Volvo 240 bara pratade om alla Cadillacs han aldrig hade ägt. Och Elvis. Det var Elvis som gällde. Bo-Göran var tjugo år när räddningstjänsten bände bort pappans redan stelnade kropp ur motorrummet på den Volvo 240 GL som blev hans dödsbädd och det var av en ren slump samma dag som Camilla, Bo-Görans första flickvän i panik aborterade det barn de aldrig skulle få.

Brännjack pausade några sekunder i sitt grävande. Det där jävla ljudet, hur länge hade det hållit på? Det var något, långt uppe i skogen. Han hade hört det i flera dagar. Vad fanns det där uppe, egentligen? Och ljudet, var det något som lät i skogen så skulle, borde, det låta som dieselmotorer. Jävla skogsmaskiner. Eller fanns det vägar där uppe? Han mindes inte riktigt. Det lät inte riktigt som dieslar och, hade det inte låtit dygnet runt nu när han tänkte på saken?

Kategori: Bosse Brännjack

En kärlek och en mindre sorg

Publicerat den av

Den där enda enskilda tonen -nästan falsk? – som kanske inte ens borde ha varit där. Eller den där textraden, betoningen eller varför inte frånvaron av några toner som normalt skulle varit där. Små saker som kan förvandla en viss låt eller en viss inspelning från något högst kommunalt till något helt annat. Något stort. Något apart. Man får lyssna noga förstås, man får leta, lyssna. Engagera sig. Ett på något vis kanske krävande arbete men belöningen, frukterna av arbetet, hey; det kan rädda liv. För vissa av oss.

De flesta människor har någon sorts känsla för uppskattning av musik. Musik som skval i bakgrunden när inget skrämmer mer än tystnaden. Som fond till dans, för dem som nu håller på med sånt. Som politiskt uttrycksmedel, luftgitarrsbränsle, ångestförstärkning eller som motivering till tribal-tatueringar och trekvartsbyxor. En del har en rent matematisk, mekanisk approach till musik ”kolla den smarta tersen-till-kvinten-tonartsförändringen- etc etc. Ja, jag kollar på er, Pink Floyd-musiker. En flicka jag kände var helt överexalterad (en sinnesstämning hon i övrigt inte var överdrivet familjär med) över en större artists spelning på en stor arena, en spelning flickan i fråga hade biljett till. Inte för att hon var något fan, hen hade svårt att ens nämna en låt hen uppskattade, men själva EVENTET! Femtiotusen pers och en superkändis. Det var viktigt. Eventet. Vi har alla någon sorts känsla för uppskattning av musik.

Själv begriper jag inte det senare exemplet alls, men det spelar ingen roll. Jag är i den andra änden av skalan, vi som börjar googla var man kan köpa en vit hatt efter att ha hört Webb Wilders liveversion av ”The devil’s right hand” (från skivan ”It came from Nashville”, finns på Spotify). Inte för att den har någon sorts akademisk verkshöjd utan för att, well, den sammanhållna bilden gör den awesome. För mig. Men så är jag en INFP-personlighet och du är högst sannolikt inte det men ligg för guds skull inte sömnlös över det.

I alla fall. Jag är en av dem som förhåller mig till det första stycket av den här texten med största hängivenhet. Min smak är simpel -om man frågar omgivningen- jag har alltid varit mer …apart. Och jag har prövat mig fram; synth-hip hop-blues-rock-hårdrock-punkrock–synth-EBM-electroclash-rock-alt/outlaw/americana/country. Jag skojar inte. I’ve been everywhere, man. För att citera Johnny Cash.

Jag älskar verkligen musik. Eller ja, jag älskar den musik jag älskar och den älskar jag något alldeles oerhört. Enklare uttryckt; det är det viktigaste jag har efter min familj och betalda räkningar.

Förra hösten lajade jag runt med temat ”knegarfredag” vilket bestod av utvald musikvideo från Youtube och ganska mycket nonsenstext runt omkring. Being me, återigen. Det var inte överdrivet mycket feedback online på den övningen, men IRL fick jag höra att det ”var kul” eller ”riktigt bra”. Man kan undra om det hade gjort ont att skohorna in den kommentaren online bland ”vad är det här för skit” -kommentarerna. Ok, det fanns, men inte lika ofta som IRL. Nu kan man ju inte fälla en dom baserad på Facebook, Facebook being Facebook etc. Men, min poäng är denna; jag ser att de flesta som har ett engagemang i de subjektiva konsterna oftast håller igen. Vare sig man sjunger, spelar, ritar, målar eller vad man nu gör så håller man tillbaka. Om man ens delar med sig av vad man håller på med eller gillar. Det är så klart valfritt att dela det man pysslar med men jag ser er, ni som -nästan- eller by proxy delar med er av era talanger.

Världen är full av energitjuvar som inte missar en chans att kalla dig för ”lägereldsgitarrist”, påstå att ”det där klarar du aldrig” eller rent allmänt försöka plocka ner dig för att du sjunger falskt, skriver långrandiga texter eller vad det nu må vara.

Fuck ’em all. Spela högt, rita stort och sjung falskt. Vi har femtio vuxna år på den här planeten som bäst. Jag har en källare halvfull av gitarrer jag inte kan spela på men jag tänker spela på dem ändå och jag tycker att du också ska spela på vad du nu har.

I’m on my way to Little Rock

Kategori: Okategoriserade