Monthly Archives: juni 2018

Balladen om Bosse Brännjack. Del I

Publicerat den av

Bosse Brännjack hade tre problem i livet. Två som han kände till och ett som han var lyckligt ovetande om. Det första problemet var hans smeknamn -han hette egentligen Berntsson- och det andra, mer akuta problemet, var soppåsen som han försökte gräva ner i trädgården. På baksidan, för säkerhets skull, grannjävlar med sin jävla kikare. Det som hade börjat som frost i den för övrigt vildvuxna gräsmattan hade nu utvecklats till viss tjäle i marken och skyffeln han hade lånat av grannen för ett par år sen var ”ett satans jävla skit till idiotspade”. Kallaste november i mannaminne och givetvis samma november som Brännjack tvingats börja gräva ner soporna på tomten tack vare kommunens ansvarslöshet och den egna finansiella svackan. En finansiell svacka som för övrigt pågått så länge Brännjack kunde minnas.

-Men bara för att man inte är smart behöver man inte vara dum, som farsan alltid brukade säga, tänkte Brännjack medan han stampade på spaden för sjuttioelfte gången med klent resultat.

Alltså var Brännjacks permanentboende i alla relevanta avseenden registrerat som fritidshus -av strikt ekonomiska skäl – och därmed betalade han endast för en fjärdedel av den soptömning han egentligen behövde. Nu hade inte det varit ett problem förrän återvinningsstationen som låg ungefär mittemellan Brännjacks påstådda sommarnöje och systembolaget helt abrupt togs bort. Samma återvinningsstation bredvid landsvägen där Brännjack brukade sänka hastigheten något och hiva ut påsjäveln genom sidorutan och åtminstone någorlunda träffa ungefär den yta som med god vilja kunde räknas som återvinningstation.

-Hur fan kunde de ta bort den, muttrade han i höjd med det sjuttiofjortonde stampandet på spaden som egentligen var en skyffel. Jävla miljömarodörer till kommunbögar, som om att de inte ens vill att man skall kunna göra rätt för sig.
Brännjack flåsade mellan sammanbitna tänder medan han fortsatte betvinga den motsträviga svenska novembermyllan och sin finansiella svacka gestaltad av en fullproppad ICA-påse.

Bosse Brännjack som egentligen hette Bo-Göran Berntsson. Bo-Göran som dopnamn och i och med detta upptagen i en kristen gemenskap han hade glömt och vänt ryggen redan långt innan sin första trimmade Zündapp. Berntsson efter fadern då föräldrarna aldrig gifte sig och i ärlighetens namn hade det varit kort om tid för sådant då Bo-Görans mor i tid räknat avvek familjegemenskapen närmare dopet än den konfirmation som aldrig blev av för unge Bo-Göran. Modern hade enligt familjelegenden -allena meddelad av Bo-Görans far själv- tagit in på hotell sluten psykiatrisk vård för att hitta sig själv. Troligen hade hon hittat sig själv just där inne för såvitt alla -alltså Bo-Görans far – visste så var hon kvar där fortfarande. Tråkigt på så snygga rattar, men vad kan man göra? Fattar du, grabben? Fadern, Marlon Berntsson, hade under hela sitt korta liv förbannat sitt namn. Förnamnet, alltså. Berntsson var ett stolt familjenamn, hade lille Bo fått lära sig även om fadern aldrig lyckats leda stoltheten i bevis, men förnamnet? Marlon? Som en fikus. Det visste ju alla. Nej, förutom att vara den största musikern i hela guds evinnerlighet så hade Elvis varit den största skådespelaren i samma evinnerlighet och detta hade präglat Marlon från morgon till kväll i alla de alldeles för få år Bo-Göran hade tillbringat med sin far, Marlon Berntsson. Det var Elvis som gällde. Om man ändå hade fått namn efter Elvis, grabben. Allt hade varit annorlunda, grabben. Elvis, killen som kunde skjuta en Cadillac. Killen som uppfann rock n roll. Pappa Marlon, svetsare till yrket och när sådant arbete erbjudits även var traktormekaniker på bygden. Marlon, pappan som fram till den dagen han stupade i villagaraget med ansiktet rätt ner i förgasaren på en Volvo 240 bara pratade om alla Cadillacs han aldrig hade ägt. Och Elvis. Det var Elvis som gällde. Bo-Göran var tjugo år när räddningstjänsten bände bort pappans redan stelnade kropp ur motorrummet på den Volvo 240 GL som blev hans dödsbädd och det var av en ren slump samma dag som Camilla, Bo-Görans första flickvän i panik aborterade det barn de aldrig skulle få.

Brännjack pausade några sekunder i sitt grävande. Det där jävla ljudet, hur länge hade det hållit på? Det var något, långt uppe i skogen. Han hade hört det i flera dagar. Vad fanns det där uppe, egentligen? Och ljudet, var det något som lät i skogen så skulle, borde, det låta som dieselmotorer. Jävla skogsmaskiner. Eller fanns det vägar där uppe? Han mindes inte riktigt. Det lät inte riktigt som dieslar och, hade det inte låtit dygnet runt nu när han tänkte på saken?

Kategori: Bosse Brännjack