Balladen om Bosse Brännjack. Del III

Posted on by

” … We choose to go to the Moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard.”

Det var allt man hade hört och det hade dessutom tagit sin lilla tid att avkoda och förstå det man hade hört. Att man ens hade hört det berodde på att man något tidigare riktat sitt intresse och sina sensorer mot en del av det ändlösa universum man tidigare trott saknat organiskt, intelligent liv. Nu saknade de flesta delarna av detta oändliga universum någon sorts liv över huvud taget men just denna del och just det där solsystemet hade man tidigare verkligen inte brytt sig så värst mycket om. Mest sten, gas, höga temperaturer, låga temperaturer och mer sten. Eld och elände. Dåligt med vatten, syre och allt annat som var tilltalande för intelligent liv eller ens lite växtlighet. Vad skulle vilja växa där? Någonting, hade det emellertid visat det sig. Det hade börjat med en rent allmän och svag indikation på att en betydande mängd energi hade frigjorts.

Sådana naturens händelser fanns det gott om men sedan eoner tillbaka hade organismerna som befolkade F-D49 en väl fungerande teknologi för att till och med förutse naturens chef, alltså universums, egna nycker. Detta hade inte varit en naturens eller universums nyck. Detta hade varit någons nyck. Eller, för all del, plan. Alltså värt att hålla koll på. Knappt hade man lyckats rikta in sensorerna i en riktning man normalt inte brydde sig om förrän nästa urladdning hade kommit. Mellan de där två urladdningarna hade man fångat upp mängder av dessa främlingars radiomeddelanden men de enda man lyckats avkoda, och de var flera, var de där man skrek ”BANZAI”, vad fan det nu betydde. Det hela var mycket märkligt.

Man hade fortsatte lyssna. Det hade efter ett kortare uppehåll kommit fler urladdningar, kraftigare och kraftigare. Ingen skrek dock ”BANZAI” längre. Dessa urladdningar av energi ägde uppenbarligen rum på en enda planet i det där tråkiga solsystemet man nu iakttog från långt håll och med alla svårigheter det förde med sig. Vad var det egentligen som försiggick där? Av all data man samlat in fanns det bara en slutsats att dra och den var att vad det än var för civilisation som befolkade den där planeten så höll den på att förgöra sig själv. Men varför, varför skulle någon få för sig att göra något så dumt? Borde man ingripa? De gamla journalerna berättade liknande, skrämmande historier om dem själva men man visste inte längre om det var sanningar eller sagor, det fanns trots allt solsystem som var yngre än de där journalerna som för övrigt var skrivna med löjligt liten text.

Men man hade till sist och efter moget övervägande bestämt sig för att ingripa. En civilisation som kunde frigöra så mycket energi kunde ju inte vara helt intellektuellt bortkastad, bortsett från att samma civilisation just nu verkade vara i full färd med att göra slut på sig själv, vad det verkade. Men sådant gick ju att ändra på. Det hade gjorts förr. Man förberedde sig för att åka. Man förberedde sig för att i kraft av överlägsen erfarenhet på det tekniska, sociala och i övrigt ganska precis alla andra områden åka och visa dessa organismer långt borta ljuset. Det allenarådande ljuset. Ljuset som sedan evigheter gett organismerna på F-D49 möjligheten att se bortom horisonten. Ett svårt jobb, det medgavs. Det var långt att åka och civilisationen ifråga verkade svårt primitiv mitt uppe i sin avancerade tillvaro. Nåväl, man hade åkt längre och räddat andra civilisationer som befunnit sig i än större svårigheter tidigare. Vad kunde gå fel?

En hel del, skulle det visa sig.

” … We choose to go to the Moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard.”

-Äh, hur svårt kan det vara? tänkte Jim Lovell för sig själv där han stod på rampen. Inte så mycket för att han egentligen tänkte, alltså menade det, han tänkte det mest för att stilla sina egna nerver och de där fjärilarna han hade i magen. De få fjärilarna i magen. Lovell var trots allt full av tillförsikt. Han var en produkt av den odiskutabelt ledande nationen om man frågade honom. Samma nation som räddat Europa från en medeltida undergång igen och samtidigt kuvat det kejserliga japans flotta, flygvapen och armé (i ungefär den ordningen) på några år. I takt med hans egen nations utveckling framåt hade japanerna backat till medeltiden och på slutet använt sina flygplan som självmordsslungor och vrålat ”BANZAI” samtidigt som de kastade sig mot det av gud välsignade USA:s hangarfartygs däck i någon sorts hedershandling. De gudlösa jävlarna. Samma Japan som startade kriget från hangarfartyg och som i slutet av kriget inte hade några kvar. Samma Japan som inte hade något kvar alls efter kriget. Efter de två bomberna. Solståndet av mänsklig ingenjörskonst. Tills nu.

Nu var det andra tider. De jävla kommunisterna startade det och visst, jo de var först. Mest för att de kom på tävlingen först och sket i att meddela att det var en tävling innan de vunnit första etappen med satelliten sputnik. Bomben hade de sedan länge snott, dessutom. De jävlarna. Men sen var det promenadsegrar för det -av gud välsignade- USA; man rymdpromenerade, körde Corvette, käkade hamburgare och framför allt hade man snott Wernher von Braun ur ett brinnande och våldtaget Europa innan ryssarna hann fram. Kommunisterna hann först till Berlin, men de hann inte först till det som var viktigt. Kunskapen.

Wernher von Braun. Mannen bakom de tyska raketerna som slungades mot Storbritannien i allmänhet och London i synnerhet under det stora kriget. Mannen som efter en initialt något tynande tillvaro i USA visade sig -efter några år av inhemska misslyckanden- vara den största kompetensen inom det område han mer eller mindre själv uppfunnit. Vem kunde gissat det, grabbar? Tysken som tog USA till månen och än viktigare tog USA tillbaka från månen i en tid när ryssarnas raketer mest verkade explodera så fort man reste dem upp på startplattan och slog på strömmen.

Lovell tittade först ut över Florida från sin upphöjda position på rampen. Det var en fin dag och långt där borta i soldiset kunde han se vad som framstod som en enda solreflex men som i själva verket var en reflex av hundratals, troligen tusentals, kromade stötfångare från äkta, rejäla amerikanska bilar tillverkade i mängder i Detroit eller i mindre antal i utvalda delstater. I vilket fall; det var som en spegel. En spegel av ekonomisk, ingenjörsmässig och ideologisk överlägsenhet.

Lovell tittade ner. Det fanns över hundra meter av mestadels vit raket att titta på. Tio meter i diameter där nere, sedan smalnade raketen stegvis av, uppåt. Själv skulle han och några goda vänner kliva in i den lilla, översta delen av den explosiva konservburk som en Saturn V -raket utgjorde. Tre steg. Det första steget var det värsta; 34,2 miljoner Newtonmeters avstamp från den amerikanska myllan designat av den stulna tysken och hans personal. 34,2 miljoner Newtonmeters kraft för att visa vem som bestämde. Det var en sanslös mängd energi som gick åt för att skicka ut några demokratiska patrioter i rymden och när stubinen var tänd så gick den heller inte att släcka. Lovell hade inga betänkligheter, emellertid. Det var en sak att torkarbladen stannat mitt på vindrutan på hans nya Corvette för tredje gången, att tvättmaskinen fattat eld i tvättstugan (enligt hans fru) och han aldrig kunde få in en lokal radiostation på radion i Corvetten som hade torkarna parkerade mitt i vindrutan. Det här var NASA, det här var Wernher von Braun, det här var kampen mot den förslavade världens försurande socialism. Det här var USA.

Lovell hade varit där ute tidigare. Raketerna fungerade, till skillnad mot ryssarnas så hade deras -bortom övningsverksamheten- fungerat prickfritt. Buzz och grabbarna hade varit på månen och kommit hem igen. God bless America.

-Nu blir det åka av, skitskallar, tänkte Lovell, född James Arthur Lovell Jr. med riktning Sovjet när han lät sig spännas fast i världens mest explosiva konservburk utan att ha en aning om att en meningslös, hårt alkad lantis i en annan världsdel flera decennier  senare skulle tänka detsamma i ett -dessutom – relaterat ärende.

” … We choose to go to the Moon in this decade and do the other things, not because they are easy, but because they are hard

Kennedys ord från den där berömda dagen ekade i Lovells huvud. Det var ett kall. Kennedy, mördad sedan flera år men fortfarande en inspirerande röst för dem som ville upp, vidare och bortom det redan kända. Ett kall för de renässansens män som råkat ha fötts i atomåldern. Man åkte för Kennedy. Man riskerade sitt liv för Kennedy, oaktat om han var i jordelivet eller inte.

Apollo 13 var en timme från start, Lovell var chef i konservburken som hade en långsam men jämförelsevis enorm sprängladdning som motor. Vad kunde gå fel?

En hel del, skulle det visa sig.

 

 

Category: Bosse Brännjack
Comments are disabled