Blog Archives

Balladen om Bosse Brännjack. Del II

Publicerat den av

Transformationen till Bosse Brännjack hade skett närapå omedelbart efter faderns bortgång och den något senare funna vetskapen om det aborterade barnet -säkert en son, dessutom- som Camilla lät meddela via sms från sin förmodat hemliga exil men som Bo-Göran gissade var hos Camillas frånskilda men ändå biologiska mammas hyreslägenhet i utkanten av Åmål. Hur det än var med exilen i just Åmål så var det ett faktum att Bo-Göran innan han förvandlades till Bosse Brännjack kallades för Bosse Trälim. Bosse som en omskrivning av Bo, det begrep alla, Trälim som ett arv från den historia som handlade om att elvaårige Bosse hade provat just trälim innan han förstod hur ”sniffa lim” hängde ihop och därmed gjort sig till åtlöje hos de mer hårdföra grabbarna i skolan. Nåväl, lille Bo hade efter den fadäsen börjat sniffa potent, lösningsmedelsbaserat lim i tolvårsåldern av flera förnuftiga skäl; för att det gjorde ont när pappa Marlon som ville vara Elvis slog honom för att det var brist på Cadillacs och det mesta av allt annat som behövdes i pappa Marlons liv. För att det gjorde ont att ha en mamma som satt på hotell gökbo. För att det gjorde ont när de mer hårdföra grabbarna i skolan spöade honom i rent förebyggande syfte för att hans mamma var galen, det kunde ju smitta, annars. Bäst att slå en eventuellt gryende galenskap ur grabben. Pappa Marlon var för övrigt inne på samma spår emellanåt när elefantölen gjort sitt och Brynäs förlorat i hockey.

Påsjävel! Brännjack hade nu stampat ner påsen i det grunda novemberschakt i gräsmattan han och hans bristande entusiasm och trötta blodpump orkat åstadkomma. Sedan hade han återfyllt med den stelfrusna lera han nyss grävt upp och sedan ställt sig och hoppat på hela härligheten och nu stack det likt förbannat upp en satans skinande vit plastögla från knuten han gjort på påsen. Mitt i gräsmattan. Brännjack, som inte visste om han var mer arg än vad han var less på hela skiten lyfte blicken och såg de andra fem-sex skinande, vita plastöglorna från tidigare påsar som han heller inte fått ner ordentligt i backen och bestämde sig för att det fick vara nog med att försöka rätta till kommunens misstag och snarast hög tid för en liten jävel. Eller två. Och – för helvete – kolla om hon med kurvorna på macken, som han med stor flit och nit hade nosat upp på facebook hade postat några nya selfies.

-Rent kärnbränsle för självbefläckelse men det skall ni skita i, tänkte Brännjack utan att rikta sitt uttalande mot någon särskild.

Väl tillbaka i stugvärmen och med lite självförtroende i glaset sitter så Brännjack vid sin väl nötta bakterieodling till laptop men det vill sig inte riktigt. Den lilla jäveln har så här dags fått sällskap av några släktingar och man kan tycka, Brännjack anser, att någon sorts jävla stämning borde infinna sig men nej. Om det är påsjävlarna som stör eller att den lilla slinkan från macken har haft mage att posta en selfie tillsammans med någon typ till pojkvän vet ingen. Inte Brännjack heller. Att slinkans pojkvän ser ut som en sillmjölke är han glasklar över men i övrigt är han aningslös. Men vad som händer är att han börjar leta efter svar på en fråga han inte ens visste att han hade. Åtminstone inte på allvar. Vad är det som väsnas i skogen? Svenska karttjänster på internet med flygfoto och internationella dito med satellitfoto ger samma svar: det finns inga vägar, inga hus. Det finns kort sagt ingenting på minst en mil i den riktning från Brännjacks ungkarlslya med liggande väggpanel och tvåglasfönster där det där jävla ljudet kommer ifrån.

Vad fan? Har de jävla migranterna börjat slå läger mitt i den svenska blåbärsskogen? Är det ryssen? Någon extremgruppering som har överlevnadsläger? Endast fantasin sätter gränser och Brännjack har gott om fantasi så här långt in i tisdagskvällen nu när hans bollplank är den lille jävelns tremännings halvsyrra, alltså bottensatsen i en hårt beskattad helpanna bourbon. Det är något som inte stämmer, och Brännjack behöver luft och en röd prince. Väl utraglad på farstukvisten står han med sin cigarett i den sena timmen och skogen, tallar och granar om vartannat tornar upp sig mot den något ljusare himlen som en mörkt blå tonad silhuett, nästan svart. Men den ser högre ut än vanligt, och nästan som att den lutar mot honom, över honom. Hotfull. En svinkall bris drar genom hans skäggstubb.

-Ren inbillning, muttrar Brännjack. Dålig sprit. Har stått för länge, antagligen.
-Det har man ju hört hur det kan gå då. Snedfyllor och grejer. Hallucinationer. Värsta hippieresan. Man får passa sig, annars sitter man där som en annan bidragstagare och dricker punköl och lyssnar på nationalteatern. Dålig sprit, alltså. Farliga grejer.

Men ljudet. Det jävla ljudet. Ett konstant, lågt brummande som absolut inte lät som dieselmotorer. Nästan hummande, som en transformatorstation. Brännjack tänker spontant på bössan. Bössan, alltså den gamla älgstudsare i kaliber .30-06 som pappa Marlon hade lämnat efter sig. Olaglig redan i faderns ägo och en studsare som unge Bo snabbt gömt undan i samband med faderns frånfälle. Det var fan dags för bössan. Sån här jävla skit kunde inte hålla på i hans skog som rent juridiskt var långt ifrån hans egen. Egen skog eller inte, Brännjack lyckas slå upp den kärvande luckan till kallvinden, ta sig upp för stegen och lyfta på isoleringen mellan den tredje och fjärde takstolen från sydgaveln räknat och få med sig bössan tillbaka ner i stugvärmen utan att ramla ner för stegen, en prestation i sig. Han hittar asken med patroner -jaktammunition – längst in i skafferiet, tjugo bulor av ond, bråd död- och sätter sig i plyschsoffan och känner sig kraftfull. Kraftfull som han brukar känna sig de gånger han sitter i just soffan med bössan och matar in en patron i loppet. En kraft han sällan, för att inte säga nästan aldrig, känt i sitt liv. Kanske undantaget den där enda gången när Camilla, ovetandes om just den saken, lät honom bli av med oskulden och nästan bli pappa på kuppen.

Men nu var det allvar! Något jävelskap försiggick i hans skog och vad det än var så skulle det bli slut med det. Husqvarnan! Bössan. Svenskt, smitt stål från nittonhundrasjuttiotvå, en tid då Palme och Gyllenhammar styrde firman och de enda som fick sälja telefoner var televerket. En tid när man drack bryggkaffet svart och höll käften. Skötte sitt som en redig svensk. Brännjack sitter där med bössan, uppfylld av tanken på folkhemmets försvar och redo att dra ut i örlog för detsamma mot vilka svagsinta samhällsförgiftare det än är som ockuperat hans skog. Tanken på att spriten han köpt två dagar tidigare skulle ha hunnit bli dålig och i och med det ha förgiftat hans sinne är förflugen och med äkta Tennessee Bourbon som intellektets bränsle börjar Brännjack göra sig redo för strid.

-Nu ska de jävla rumänerna få smaka bly, tänkte Brännjack medan han med viss möda och något svajande försöker ta på sig sin stridsmässiga mundering som mest bestod av stulna arbetskläder från det arbete han en gång haft på pappersbruket.

-Nu blir det åka av, skitskallar. Brännjack gick ut i natten. Fem bulor i bössan varav en i loppet. Femton bulor i höger byxficka och morakniven i höger benficka i händelse av närstrid. Han fiskar upp en kvarting renat ur handskfacket i bilen och ger sig aningens vinglande över gräsmattan upp mot skogen. Han fastnar nästan med vänsterfoten i en av de plastöglor som sticker upp ur hans soptipp till gräsmatta men märker det inte i mörkret. I hans inre spelas ”Fortunate Son” av Creedence Clearwater Revival. Högt.

-Bästa soundtracket till en Vietnamfilm någonsin, tänkte Brännjack som med det menade sin favoritfilm ”Full Metal Jacket”.

”It ain’t me, it ain’t me, I ain’t no millionaire’s son, no
It ain’t me, it ain’t me, I ain’t no fortunate one, no”

-Må så vara tänkte Brännjack. Men någon jävel får sätta stopp och nu blir det jag. Dags att sätta ner foten och det börjar med mig. Pappa hade varit stolt.

Just längtan efter faderns stolthet och -från den andra sidan –  berömmande klapp på axeln är dessvärre den bärande tanken i Brännjacks Tennessee Bourbon-influerade resonemang när han ger sig ut drucken i natten för att försvara den svenska hedern och redligheten mot vad det nu är för krafter som gett sig på att fräta på densamma. Att hans handlingar, initierade av denna tanke och önskan kommer att leda till mänsklighetens största bakslag någonsin är han lika lyckligt ovetande om som det faktum att ”Fortunate Son” inte alls ingår i soundtracket till ”Full Metal Jacket”.

Kategori: Bosse Brännjack

I väntan på Balladen om Bosse Brännjack. del II av flera.

Publicerat den av

..så får ni någonting helt annat. Haha! Dock, del II av flera kommer, var så säkra. Brännjack är en sådan rutten personlighet -skapad av ogynnsamma förhållanden delvis bortom hans egna kontroll- att hans fortsatta levnadsöde vore orättvist att inte låta hemsöka er vardag. Eller helgkväll. Men nu får ni för tillfället en reflektion över det som var, det som blev och om vad som borde ha varit. Eller borde det? Ingen vet.

Det är kanske som en gammal kärlek. Det där som inte var bra, det där som var nödvändigt att terminera men som ..i efterhand och i saknad går att rekonstruera till något som var möjligt att göra vackert. Något som hade kunnat räddas. Som ett Guns n Roses efter alldeles för mycket pengar, flintskallighet och hybris. Som ett Oasis utan den jävla ”Be here now” -skivan 1997. Hur fan kunde de, förresten? Om Elvis och Hendrix inte gjort slut på sig själva? Avicii, för att ta ett nutida exempel. Om Elvis hade skitit i hela staben av dollarhoror och bara gjort det han älskade, alltså rock n roll, hade han suttit in i den moderna tiden och liksom bara gjort sin grej? Suttit på en stol på scenen och -pro bono- spelat röven av Sweden Rock? Ingen vet. Men han borde ha fått göra det.

Varför inte? Elvis hade varit runt 83 år gammal idag. För cirka tio år sedan träffade jag -vi- bluesmusikern T Model Ford som per omedelbart började ragga på min nuvarande fru. Mr Ford var född tolv jävla år före Elvis, Ford nu avliden sedan några år, men ändå. Han var, för att uttrycka det milt, rätt taggad där och då. Bluesade röven av oss alla som var där och egentligen väntade på någon annan. Det borde kanske inte varit så, men det var så det blev.

Axl Rose dyker upp som sångare i AC/DC ungefär tusen år efter att Roses dog och gör ett -sångmässigt- bättre jobb i stora delar än vad orginalsångare nummer två Brian Johnson gjort på många år. Hade någon sagt det 1999-2005-2010 hade ingen trott det. Men det var så det blev.

Som att snubbla på fjärrkontrollen, tokspola framåt till något man ännu inte borde se, av misstag. Få panik. Tokspola bakåt och få än mer panik av att spolat tillbaka för långt för den här skiten vill man ju inte se igen av den halvdassiga film som är livet och sen tokspola framåt igen för att lyckas slå stopp lite för långt fram än vad som var tänkt men det är ändå ok för nu har man nog lite koll på handlingen och det var ändå lite halvsåsigt där man var, var det inte? Alla väntar på en bättre tid än nuet.

Det är så klart förmätet att jämföra sig med vare sig Elvis, Axl Rose eller ens en obskyr bluesartist som T Model Ford. Men ändå? Vad kunde varit, vad kunde blivit? Man vet inte. Man håller på. Ibland snabbspolar man, ibland backar man. Och ingen har väl någonsin lyckats trycka på stop/pause i exakt rätt läge? Ford sägs ha börjat spela gitarr när han var i fyrtioårsåldern, för övrigt.

Och där man trycker på play, det är där man startar igen. Och sen tar man det därifrån medan man vårdar sina ärr och putsar sina medaljer, om man nu hade några. Det är, något vagt uttryckt, livet.

Kategori: Okategoriserade

Balladen om Bosse Brännjack. Del I

Publicerat den av

Bosse Brännjack hade tre problem i livet. Två som han kände till och ett som han var lyckligt ovetande om. Det första problemet var hans smeknamn -han hette egentligen Berntsson- och det andra, mer akuta problemet, var soppåsen som han försökte gräva ner i trädgården. På baksidan, för säkerhets skull, grannjävlar med sin jävla kikare. Det som hade börjat som frost i den för övrigt vildvuxna gräsmattan hade nu utvecklats till viss tjäle i marken och skyffeln han hade lånat av grannen för ett par år sen var ”ett satans jävla skit till idiotspade”. Kallaste november i mannaminne och givetvis samma november som Brännjack tvingats börja gräva ner soporna på tomten tack vare kommunens ansvarslöshet och den egna finansiella svackan. En finansiell svacka som för övrigt pågått så länge Brännjack kunde minnas.

-Men bara för att man inte är smart behöver man inte vara dum, som farsan alltid brukade säga, tänkte Brännjack medan han stampade på spaden för sjuttioelfte gången med klent resultat.

Alltså var Brännjacks permanentboende i alla relevanta avseenden registrerat som fritidshus -av strikt ekonomiska skäl – och därmed betalade han endast för en fjärdedel av den soptömning han egentligen behövde. Nu hade inte det varit ett problem förrän återvinningsstationen som låg ungefär mittemellan Brännjacks påstådda sommarnöje och systembolaget helt abrupt togs bort. Samma återvinningsstation bredvid landsvägen där Brännjack brukade sänka hastigheten något och hiva ut påsjäveln genom sidorutan och åtminstone någorlunda träffa ungefär den yta som med god vilja kunde räknas som återvinningstation.

-Hur fan kunde de ta bort den, muttrade han i höjd med det sjuttiofjortonde stampandet på spaden som egentligen var en skyffel. Jävla miljömarodörer till kommunbögar, som om att de inte ens vill att man skall kunna göra rätt för sig.
Brännjack flåsade mellan sammanbitna tänder medan han fortsatte betvinga den motsträviga svenska novembermyllan och sin finansiella svacka gestaltad av en fullproppad ICA-påse.

Bosse Brännjack som egentligen hette Bo-Göran Berntsson. Bo-Göran som dopnamn och i och med detta upptagen i en kristen gemenskap han hade glömt och vänt ryggen redan långt innan sin första trimmade Zündapp. Berntsson efter fadern då föräldrarna aldrig gifte sig och i ärlighetens namn hade det varit kort om tid för sådant då Bo-Görans mor i tid räknat avvek familjegemenskapen närmare dopet än den konfirmation som aldrig blev av för unge Bo-Göran. Modern hade enligt familjelegenden -allena meddelad av Bo-Görans far själv- tagit in på hotell sluten psykiatrisk vård för att hitta sig själv. Troligen hade hon hittat sig själv just där inne för såvitt alla -alltså Bo-Görans far – visste så var hon kvar där fortfarande. Tråkigt på så snygga rattar, men vad kan man göra? Fattar du, grabben? Fadern, Marlon Berntsson, hade under hela sitt korta liv förbannat sitt namn. Förnamnet, alltså. Berntsson var ett stolt familjenamn, hade lille Bo fått lära sig även om fadern aldrig lyckats leda stoltheten i bevis, men förnamnet? Marlon? Som en fikus. Det visste ju alla. Nej, förutom att vara den största musikern i hela guds evinnerlighet så hade Elvis varit den största skådespelaren i samma evinnerlighet och detta hade präglat Marlon från morgon till kväll i alla de alldeles för få år Bo-Göran hade tillbringat med sin far, Marlon Berntsson. Det var Elvis som gällde. Om man ändå hade fått namn efter Elvis, grabben. Allt hade varit annorlunda, grabben. Elvis, killen som kunde skjuta en Cadillac. Killen som uppfann rock n roll. Pappa Marlon, svetsare till yrket och när sådant arbete erbjudits även var traktormekaniker på bygden. Marlon, pappan som fram till den dagen han stupade i villagaraget med ansiktet rätt ner i förgasaren på en Volvo 240 bara pratade om alla Cadillacs han aldrig hade ägt. Och Elvis. Det var Elvis som gällde. Bo-Göran var tjugo år när räddningstjänsten bände bort pappans redan stelnade kropp ur motorrummet på den Volvo 240 GL som blev hans dödsbädd och det var av en ren slump samma dag som Camilla, Bo-Görans första flickvän i panik aborterade det barn de aldrig skulle få.

Brännjack pausade några sekunder i sitt grävande. Det där jävla ljudet, hur länge hade det hållit på? Det var något, långt uppe i skogen. Han hade hört det i flera dagar. Vad fanns det där uppe, egentligen? Och ljudet, var det något som lät i skogen så skulle, borde, det låta som dieselmotorer. Jävla skogsmaskiner. Eller fanns det vägar där uppe? Han mindes inte riktigt. Det lät inte riktigt som dieslar och, hade det inte låtit dygnet runt nu när han tänkte på saken?

Kategori: Bosse Brännjack

En kärlek och en mindre sorg

Publicerat den av

Den där enda enskilda tonen -nästan falsk? – som kanske inte ens borde ha varit där. Eller den där textraden, betoningen eller varför inte frånvaron av några toner som normalt skulle varit där. Små saker som kan förvandla en viss låt eller en viss inspelning från något högst kommunalt till något helt annat. Något stort. Något apart. Man får lyssna noga förstås, man får leta, lyssna. Engagera sig. Ett på något vis kanske krävande arbete men belöningen, frukterna av arbetet, hey; det kan rädda liv. För vissa av oss.

De flesta människor har någon sorts känsla för uppskattning av musik. Musik som skval i bakgrunden när inget skrämmer mer än tystnaden. Som fond till dans, för dem som nu håller på med sånt. Som politiskt uttrycksmedel, luftgitarrsbränsle, ångestförstärkning eller som motivering till tribal-tatueringar och trekvartsbyxor. En del har en rent matematisk, mekanisk approach till musik ”kolla den smarta tersen-till-kvinten-tonartsförändringen- etc etc. Ja, jag kollar på er, Pink Floyd-musiker. En flicka jag kände var helt överexalterad (en sinnesstämning hon i övrigt inte var överdrivet familjär med) över en större artists spelning på en stor arena, en spelning flickan i fråga hade biljett till. Inte för att hon var något fan, hen hade svårt att ens nämna en låt hen uppskattade, men själva EVENTET! Femtiotusen pers och en superkändis. Det var viktigt. Eventet. Vi har alla någon sorts känsla för uppskattning av musik.

Själv begriper jag inte det senare exemplet alls, men det spelar ingen roll. Jag är i den andra änden av skalan, vi som börjar googla var man kan köpa en vit hatt efter att ha hört Webb Wilders liveversion av ”The devil’s right hand” (från skivan ”It came from Nashville”, finns på Spotify). Inte för att den har någon sorts akademisk verkshöjd utan för att, well, den sammanhållna bilden gör den awesome. För mig. Men så är jag en INFP-personlighet och du är högst sannolikt inte det men ligg för guds skull inte sömnlös över det.

I alla fall. Jag är en av dem som förhåller mig till det första stycket av den här texten med största hängivenhet. Min smak är simpel -om man frågar omgivningen- jag har alltid varit mer …apart. Och jag har prövat mig fram; synth-hip hop-blues-rock-hårdrock-punkrock–synth-EBM-electroclash-rock-alt/outlaw/americana/country. Jag skojar inte. I’ve been everywhere, man. För att citera Johnny Cash.

Jag älskar verkligen musik. Eller ja, jag älskar den musik jag älskar och den älskar jag något alldeles oerhört. Enklare uttryckt; det är det viktigaste jag har efter min familj och betalda räkningar.

Förra hösten lajade jag runt med temat ”knegarfredag” vilket bestod av utvald musikvideo från Youtube och ganska mycket nonsenstext runt omkring. Being me, återigen. Det var inte överdrivet mycket feedback online på den övningen, men IRL fick jag höra att det ”var kul” eller ”riktigt bra”. Man kan undra om det hade gjort ont att skohorna in den kommentaren online bland ”vad är det här för skit” -kommentarerna. Ok, det fanns, men inte lika ofta som IRL. Nu kan man ju inte fälla en dom baserad på Facebook, Facebook being Facebook etc. Men, min poäng är denna; jag ser att de flesta som har ett engagemang i de subjektiva konsterna oftast håller igen. Vare sig man sjunger, spelar, ritar, målar eller vad man nu gör så håller man tillbaka. Om man ens delar med sig av vad man håller på med eller gillar. Det är så klart valfritt att dela det man pysslar med men jag ser er, ni som -nästan- eller by proxy delar med er av era talanger.

Världen är full av energitjuvar som inte missar en chans att kalla dig för ”lägereldsgitarrist”, påstå att ”det där klarar du aldrig” eller rent allmänt försöka plocka ner dig för att du sjunger falskt, skriver långrandiga texter eller vad det nu må vara.

Fuck ’em all. Spela högt, rita stort och sjung falskt. Vi har femtio vuxna år på den här planeten som bäst. Jag har en källare halvfull av gitarrer jag inte kan spela på men jag tänker spela på dem ändå och jag tycker att du också ska spela på vad du nu har.

I’m on my way to Little Rock

Kategori: Okategoriserade