I väntan på Balladen om Bosse Brännjack. del II av flera.

Posted on by

..så får ni någonting helt annat. Haha! Dock, del II av flera kommer, var så säkra. Brännjack är en sådan rutten personlighet -skapad av ogynnsamma förhållanden delvis bortom hans egna kontroll- att hans fortsatta levnadsöde vore orättvist att inte låta hemsöka er vardag. Eller helgkväll. Men nu får ni för tillfället en reflektion över det som var, det som blev och om vad som borde ha varit. Eller borde det? Ingen vet.

Det är kanske som en gammal kärlek. Det där som inte var bra, det där som var nödvändigt att terminera men som ..i efterhand och i saknad går att rekonstruera till något som var möjligt att göra vackert. Något som hade kunnat räddas. Som ett Guns n Roses efter alldeles för mycket pengar, flintskallighet och hybris. Som ett Oasis utan den jävla ”Be here now” -skivan 1997. Hur fan kunde de, förresten? Om Elvis och Hendrix inte gjort slut på sig själva? Avicii, för att ta ett nutida exempel. Om Elvis hade skitit i hela staben av dollarhoror och bara gjort det han älskade, alltså rock n roll, hade han suttit in i den moderna tiden och liksom bara gjort sin grej? Suttit på en stol på scenen och -pro bono- spelat röven av Sweden Rock? Ingen vet. Men han borde ha fått göra det.

Varför inte? Elvis hade varit runt 83 år gammal idag. För cirka tio år sedan träffade jag -vi- bluesmusikern T Model Ford som per omedelbart började ragga på min nuvarande fru. Mr Ford var född tolv jävla år före Elvis, Ford nu avliden sedan några år, men ändå. Han var, för att uttrycka det milt, rätt taggad där och då. Bluesade röven av oss alla som var där och egentligen väntade på någon annan. Det borde kanske inte varit så, men det var så det blev.

Axl Rose dyker upp som sångare i AC/DC ungefär tusen år efter att Roses dog och gör ett -sångmässigt- bättre jobb i stora delar än vad orginalsångare nummer två Brian Johnson gjort på många år. Hade någon sagt det 1999-2005-2010 hade ingen trott det. Men det var så det blev.

Som att snubbla på fjärrkontrollen, tokspola framåt till något man ännu inte borde se, av misstag. Få panik. Tokspola bakåt och få än mer panik av att spolat tillbaka för långt för den här skiten vill man ju inte se igen av den halvdassiga film som är livet och sen tokspola framåt igen för att lyckas slå stopp lite för långt fram än vad som var tänkt men det är ändå ok för nu har man nog lite koll på handlingen och det var ändå lite halvsåsigt där man var, var det inte? Alla väntar på en bättre tid än nuet.

Det är så klart förmätet att jämföra sig med vare sig Elvis, Axl Rose eller ens en obskyr bluesartist som T Model Ford. Men ändå? Vad kunde varit, vad kunde blivit? Man vet inte. Man håller på. Ibland snabbspolar man, ibland backar man. Och ingen har väl någonsin lyckats trycka på stop/pause i exakt rätt läge? Ford sägs ha börjat spela gitarr när han var i fyrtioårsåldern, för övrigt.

Och där man trycker på play, det är där man startar igen. Och sen tar man det därifrån medan man vårdar sina ärr och putsar sina medaljer, om man nu hade några. Det är, något vagt uttryckt, livet.

Category: Okategoriserade
Comments are disabled